Á Sprengisandi
Á Sprengisandi (isländska)
Texten till den här visan är inte, som många tror, medeltida eller ens traditionell. Den diktades under den nationalromantiska eran av den isländska skalden Grímur Thomsen (1820-1896) för att senare tonsättas av Sigvaldi Kaldalóns (1881-1946).
Det kan vara värt att notera att alverna i visan inte är Tokiens eldar, utan isländska alver – det mytologiska folk som i Sverige närmast motsvaras av vittra och på Gotland av "di sma undar jordi".
{{#widget:SoundCloud|id=142904623|width=100%}}
Riðum, riðum og rekum yfir sandinn,
rennur sól á bak við Arnarfel.
Her á reiki er margur óhreinn andinn
úr því fer að skyggja á jökullsvell.
Drottin leiði drösulinn minn,
drjúgur verður siðasti áfanginn.
Þey, þey, þey, þey! Þaut í holti tóa,
þurran vill hun blóði væta góm,
eða líka einhver var að hóa
undarlega digrum karlaróm;
utilegumenn i Ódáðahraun!
eru kannske' að smala fje á laun.
Riðum, riðum, rekum yfir sandinn,
rökkrið er að síga' á Herðubreið:
álfadrotning er að beisla gandinn,
ekki´er gott að verda' á hennar leið;
vænsta klárinn vildi' eg gefa till
að verra kominn ofan í Kiðagil.
Ridom, ridom (svenska)
Svensk text: Hjalmar Lindroth
Denna översättning ligger väldigt nära det isländska originalet, men saknar både rim och rytm.
Ridom, ridom, jagom över sanden.
Solen sjunker bakom Arnarfel.
Här är mången mörkrets ande å färde,
nu när det skymmer över jökelns is.
Herren lede springaren min,
dryg är sista dagsleden.
Tyst, tyst, tyst, tyst! Räven tjöt bort i backen.
Han vill läska sin torra gom med blod.
Eller är det någon som ropar
underligt med kraftig, dyster karlstämma.
Fredlösa män på Ödemarkens vidder
kanske hemligt valla stulna får.
Ridom, ridom, jagom över sanden.
Mörkret sänker sig över Herðubreið.
Alfernas drottning betslar sin häst.
Ej är gott att komma i hennes väg.
Bästa hästen ville jag offra
för att snart vara nere i Kiðagil.
Ridom, ridom (svenska)
Svensk text: Sven Petri
Översättaren har här offrat delar av originalets mening för att få rim och rytm att stämma. Detta är den version som Folk & Rackare sjungit in.
Ridom, ridom, ridom över sanden.
Solen sjunker bortom Arnafel.
Mörkret breder skuggor över sanden,
spöken kommer fram när der blir kväll.
Herren lede gångar'n min,
ännu är det långt till gård och grind.
Räver tjuter, tjuter bakom kullen.
Fåren flyr i fruktan för han klo.
Men vem ropar, ropar utur mullen?
Bergakungen stiger ur sitt bo.
Fredlös han i lönndom går,
jagar liksom räven vilsna får.
Älvadrottningen dansar över sanden.
Rid, ja rid, om livet är dig kärt.
Fly den fagra älvadrottningen handen,
ryttarns själ till fånge hon begär.
Bästa häst jag offra vill,
om jag hinner fram till Kiðagil.
