De två systrarna
De två systrarna
Där bodde en bonde vid sjöastrand blåser kallt, kallt väder över sjön och tvenne döttrar hade han blåser kallt, kallt väder över sjön
Den ena var vit som den klara sol Den andra var svart som den svartaste kol
Vi tvättar oss bägge i vattnet nu så blir jag väl så viter som du
Och tvättar du dig både nätter och dag så aldrig du blir så viter som jag
Och som de nu stodo på sjöastrand så stötte den fula sin syster av sand
Kära min syster du hjälp mig iland åt dig vill jag giva min lille fästeman
Din fästeman honom får jag ändå men aldrig skall du mer på gröna jorden gå
Det bodde en spelman vid en strand han såg i vattnet var liket det sam
Spelmannen henne till stranden bar och gjorde av henne en harpa rar
Spelmannen tog hennes guldgula hår, harposträngarna där av han slår står.
Spelmannen tog hennes fingrar små, gjorde harpan tapplor på.
Spelmannen tog hennes snövita bröst, harpan hon klinga med ljuvelig röst.
Så bar han den harpan i bröllopsgård där bruden hon dansar med gulleband i hår
Trenne slag uppå gullharpan rann den bruden har tagit min lille fästeman
Om söndan så satt hon i brudstol röd om måndan hon brändes i aska och glöd
