Dyningsby-Daniel

Från Lajvmusik
Hoppa till: navigering, sök

En översättning av The Dubliners låt Donnegal Danny, av Terje Walberg.


        D G D G D
Jag minns den kväll som han klev in och skakade regnet av sin dräkt
                                         Bm G A
En väldiger man, klädd i grå vadmalsrock, och en uppsyn som nötts av stormars fläkt
          D G D G D
Han stod där vid disken och bad om en öl, mot elden han sedan vände sig
                                                 Bm G A
”Att en kväll som denna vara säker och torr, är det enda som jag nu kan önska mig”

          D G D
”Det här är ett kväde till dom som försvann
                                             A
Kamraterna som jag håller kär
         D G D
Och här är till er, när jag mot havet ser
            A D Bm
Säj att Dyningsby-Daniel vart här, min vän
D A D
Dyningsby-Daniel var här”

När han talade blev det tyst på vår krog, han sa ”Lyssna på den berättelsen
Om hur en man ifrån havet blev en man satt på land, och aldrig sätter segel igen
Jag har fiskat till havs, i månens sken, vid kobbar, vid både ö och strand
Men havets hand har besegrat mig, och mina sista dagar blir i land”

En blåsig kväll, genom regn, genom skur, satte vi segel från land med stort besvär
Vi var fem från älskade Dyningsby, och en från byn vid Ankarskär
Vi var fiskare med modig blick som gjorde vårt värv på öppet hav
Men ej tänkte jag, att när natten var slut, skulle alla mina vänner gått i kvav

Mot båtens bog den stormen slog en klippa, mitt under vindars sång
Som vi stred mot sjön, vi bad en bön att få komma hem ännu en gång
Vi satte stöttor, och revade hem, men alla visste att hon var slut
Så vi kastade oss ner i mörksvart hav och hoppades att slippa dödens sup

Men av havets makt fanns mycket kvar, vi hörde varandras avgrundsrop
Hon sökte med all sin elakhet att dra sig med oss allihop
Jag kom fram till kusten i gryningens ljus, och drog mig upp på land i krasst manér
Och jag förbannade havet för vad hon gjort, och svor att aldrig segla mer

Ända sen den natten är jag vägens man, jag reser och syr på glömskans söm
när havets fru mina fränder tog, deras ansikten jag ser uti min dröm
Och det händer mig, när sjön går hög, och regnet sliter mot min kind
Att jag hör skrik från drunknande som ekar över storm och vind