Skillnad mellan versioner av "Självgode Agne"
Solvej (diskussion | bidrag) |
Solvej (diskussion | bidrag) |
||
Rad 19: | Rad 19: | ||
''<poem>::Självgode Agne, ärlig som få! | ''<poem>::Självgode Agne, ärlig som få! | ||
::Han öppnar jämt käften och låter den gå. | ::Han öppnar jämt käften och låter den gå. | ||
− | ::Och när vi nu nästan | + | ::Och när vi nu nästan enighet nå |
::han tvunget sista ordet ska få. | ::han tvunget sista ordet ska få. | ||
Nuvarande version från 18 juli 2017 kl. 19.22
I den här artikeln saknas länk till inspelning av sången/melodin.
Självgode Agne är en nidvisa tillägnad Agne, Mödas son och Styvs huskarl. Den skrevs under Kampen i ringens höstgille i Höjde 1118 och lånar sin melodi från Gästabudsvisa. Texten diktades gemensamt av en brokig skara roller spelade av Maria Rodén, Solvej von Malmborg, Kajsa Bertilsson, David Ruther och Henrietta Olestad.
Självgode Agne
Självgode Agne |
Text: Maria Rodén, Solvej von Malmborg, Kajsa Bertilsson, David Ruther och Henrietta Olestad |
Musik: Solvej von Malmborg |
Självgode Agne, ärlig som få!
Han öppnar jämt käften och låter den gå.
Och när vi nu nästan enighet nå
han tvunget sista ordet ska få.
Självgode Agne, svärdsvan som få!
Han svingar sin klinga och snart har han två!
Den tredje den böjdes, den fjärde vreds om,
och Styv får dyrt betala dem.
Självgode Agne, reslig som få!
Han rider på hästar fast de är för små!
Mot Vigulsängen han lämnar spår
med slitna sulor och bara tår.