Vargaflicka

Den här artikeln är bara påbörjad. Hjälp gärna till utöka den!

https://www.youtube.com/watch?v=kfRE_MMQyLk

Den flickan mötte varg i skogen. Och vargen sa: Dig vill jag ha.
Och flickan nekade och tveka´ men så tog hon mod till sig och så hon sa:
Då må du mig vara trogen. Och aldrig vilja ha nån ann´.
Och vargen log och handan tog och sa att: Vargakärleken är sann.


En varman hand mot kallan loven. Jag ska göra dig till min.
Känn hjärtat sticka du vargaflicka. Undrar vad den tösen har uti sitt sinn´.
En varman hand mot kallan loven flickan tog i handan sin.
Hör vargar yla i vinterkyla. Jag ska göra dig till min!

Och ulven tog sin tös på ryggen. Och träden blixtrade förbi.
När käften slog och vargen drog
genom mörkaskogen fram i vargaraseri.
Och över moss och över hyggen. For de som en iskall vind.
Och i kärlighet tösen pälsen slet och
kysste varsamt gråbens kind.

Dit hem till vargamannens kula kom de på ett ögonblick.
Och tösen lekte och vargen smekte
alltmed sin tand och klo så nätt och ömt det gick.
Och under fullmånen den gula. Dansade de med varann.
Och tösens hand satte ulv i brand och
deras vargahjärtan smälte samman och de brann.

Våren kom till vargaskogen. Tillsammans gick de ut på jakt.
Det mot sommarn lida och vid flickans sida
fanns han troget kvar såsom han hade sagt.
Men för flickan var nu tiden mogen. Ej längre hennes hjärta brann.
Och dagen grydde och flickan flydde
för att söka en annan man.

Det budet snart till Gråben nådde. Och gråtande så sprang han ut.
Och över berg genom ben och märg kunde männen höra vargens brustna hjärtas tjut.
Och tösen nya karlen rådde att: Rid iväg för fullan hov!
Men trots hästens dans fick han ingen chans och mannen föll för vargen rov.
 
Men flickan visste ulvar elden skydde. Så hon satte eld på hela byn.
Sin by i eld hon döpte och männen löpte
alltmedan lågorna slog högre upp i skyn.
Men se den ulven aldrig flydde och tillsammans gick de upp i fyr.
Mot varandras arm i en eld så varm
fick vargaman och mö sitt sista äventyr.

I lågan av den röda glöden än en gång de båda brann.
Utav lågor kysst sen blir allting tyst.
Men tystnan´ vittnar om att vargakärleken är sann.
Tillsammans fick de möta döden. Tillsammans fick de brinna ut.
Och i hettans plåga och eldens låga
fann de två varann igen till slut.