En ballad om franske kungens spelmän
En ballad om franske kungens spelmän, är en dikt av författaren Frans G. Bengtsson publicerad i hans debutsamling Tärningkast (1923). Balladen, med inledningsraden "Vi ha kommit från Burgund och från Guienne …", handlar om den militärmusikkår, kanske världens första, som deltog i den franske kungen Karl VIII:s fälttåg mot Neapel 1495 och sedan också på den tysk-romerske kejsaren Karl V:s sida i kriget mot Frans I av Frankrike och dennes fälttåg mot Rom 1527,[2] med Georg von Frundsberg som befälhavare.
I texten excellerar Bengtsson i historiska detaljer, litterära referenser och namn på historiska personer, platser och företeelser. Ivar Lo-Johansson skrev att dikten "sjungs av bildade svenskar när de blir tillräckligt fulla". Frans G. Bengtsson själv kallade dikten ”bra lärd men obegriplig”.
Diktens sista versrad "ha vi transsubstansierat till en sång" innehåller det ovanliga ordet transsubstantiera, som enligt lundensisk tradition är ett resultat av att Bengtsson ville bevisa att det går att skriva en dikt där ordet ingår.
Originaltexten innehåller många referenser som inte passar på de flesta lajv, men är lätta att byta ut. Den tredje versen ("Vi ha spel för marsch och dansmusik för sal") utelämnas ofta, då den är svår att memorera.
Underrubrik
| En ballad om franske kungens spelmän |
| Text: Frans G. Bengtsson |
| Musik: Per-Martin Hamberg |
Vi har kommit från Burgund och från Guienne, från Brabant och från det gröna Normandie. Vi har aldrig sett de länderna igen, sen vi trummade för Kungens kompani. Högt där Alpen lyfte kammen klang det "Kom, med kung Karl och Oriflammen emot Rom!" Och den blåa luften bar våra vimplar och standar, tills av liljorna Toscana stod i blom. Å, de skörderskor vi sett bland lin och korn stå förundrade med famnen full av ax, när basunerna vi lyft mot mur och torn: "Män av Florens! Kungen kommer! Öppnen strax!" Å, donsellorna på torgen! Deras blod svann ej bort från kind av sorgen för vårt mod, när det svors att söderåt skulle icke längs vår stråt någon jungfrudom bli kvar, om Gud var god. Vi ha spel för marsch och dansmusik för sal, litaniors drön och sång om Charlemagne. Vi ha klinkat klavikord och virginal till en aube och till romanser från Bretagne. Vi ha rim om Blanchefleur och Herr Floris och refängerna om Sieur de la Palice. Och där påven fromt höll av kurtisanernas konklav, sjöngo vi Ballade des Dames du Temps Jadis. Trumma på och blåsa klart och hålla takt är vår lott ännu, fast buk och kinder svällt. Vi ge än signal till sadling och givakt, fast de herrar dött vi fordom följt i fält. Mellan äreportar, lansar eller bloss, där man stiftar fred och dansar eller slåss, gå vi än som fordom med med baretten käckt på sned och begravningsinstrumenten i vår tross. Ghibellin och guelf och påve och spanjor ha vi följt, tills deras härlighet försvann. Mången furste ha vi tjänat, tills han for i en svart kaross med flordraperat spann. Ny mundering får oss smycka år från år. Utav fallna herrars lycka återstår nött livré från någon fest - svart hos Sforza, grönt hos Este och hos Borgia rött som påvedotterns hår. Finns en kvinna kvar, som minns oss i Guienne? Blåser våren åter grön i Normandie? Vi ha aldrig sett de länderna igen. Vi gå nu mot Rom med Frundsbergs kompani. (Alternativt slut som sjungs av Kalmarfänikan:) Mellan Espérance och sabeln är vår gång Nu marscherar vi i takt för Kalmar slott, med d'Orange och konnetabeln av Bourbon. Där kung Gösta vår trohet har fått! Vad längs marschens väg var värt Nog har vi bataljer kvar, ge en vink och hålla kärt men med flygande standar, ha vi transsubstansierat till en sång. Är vår fänika en plats där det är gott!
