Sigmund Vittfarne och Stormryttaren
Sigmund Vittfarne och Stormryttaren är en sång avsedd att sjungas i vikingasetting som är skriven av Markus Erhardsson.
Originalversion
Tidigt i gryning det lämnade hamn
Det mest förunderliga skepp i vårt land, stoltast voro detta
flygande långskepp med plats för hundra man
Och Stormryttaren var dess namn
Med svällande segel det steg upp i skyn
Ovanför molnen i solens sken, som en mäktig örn
Det skeppet var visst en förunderlig syn
Sigmund Vittfarne var dess kapten
Hej hå, hej hå
Vettet vi lämnat i land
Med mjöd i vår kropp och fyllda av hopp
Vi far nu mot världens rand
Bättre besättning ej skådats förut
Modigast av kvinnor och män, alla var de både
starka och sluga och var och en av dem
kunde strida och dricka för fem
De framförde skutan med glans och finess
Så vant som för andra att gå, roder, tross och bom
och tampar de skötte så väl som ingen ann
Där de flög uti himmelen blå
Hej hå...
Flaxande vingslag hördes en dag
Ett odjur bevingat och vrett, minst femtio fot lång
med tänder och klor och en piskande svans
Och giftiga var bestens bett
En diger kamp utbröt, flera föll för dess klo
De kämpade med yxor och spjut, med ett mäktigt kast
uti bestens öppna giftdrypande gap
Sigmund dräpte odjuret till slut
Hej hå...
Att fara över kanten och fortsätta bort
Den tanken nog skrämmer envar, en besättningsman så
gnagdes av fruktan och tvivel och skräck
att han ville ej längre va' kvar
Den natten väcktes de utav ett vrål
Med ett skräckslaget skri utan ord, sprang nu mannen fram
till fartygets reling, han tvekade kort
Och kastade sig sen överbord
Hej hå...
Sigmund drack mest utav alla ombord
i hans hand fanns där alltid ett krus, han sitt tvivel dränkt i
mjödet det starkaste, där fann han ro
Han vandrade i ständigt rus
Syner från bortom han började se
Syner av märkligast slag, änglar och demoner
maror, fantomer av hemskaste sort
hemsökte honom var dag
Hej hå...
En kväll dök de värsta av stormarna upp
skutan for in i dess famn, Sigmund tog en sista
klunk ur sin flaska och ropade ut:
"Nu ska skeppet göra skäl för sitt namn!"
Regnet det piskade, vinden den tjöt
Skrovet det suckade tungt, åskan mullrade och
blixtarna lyste upp molnen i skyn
Sen plötsligt så blev allting lugnt
Hej hå...
Världen var stilla och overkligt lugn
Borta var vindarnas tjut, allting var så tyst
uti stormens öga de vilade en stund
Och sedan de slungades ut
Seglet det brast och masten den föll
Stormryttaren gick i kvav, krossad, knäckt, förstörd
Femhundra famnar de föll mot sin grav
Föll ner i ett skoningslöst hav
Hej hå...
På en planka i havet låg Sigmund och flöt
Ensam vid världens rand, levande men utan
fartyg, besättning, dricksvatten och mat
Dock med mjödflaskan kvar i sin hand
Upp på en holme han räddade sig
Med mjödflaskan i stadigt grepp, han tog en klunk och sedan
Spanade han över böljorna blå
Och då slutligen såg han sitt skepp
Hej hå, hej hå
Härjat av stormarnas tand
Vraket som en gång var Stormryttaren
flöt ner över världens rand
