Hjältekväde

Från Lajvmusik
Version från den 10 augusti 2016 kl. 15.45 av Solvej (diskussion | bidrag) (Skapade sidan med 'Kategori:SångerKategori:HjältarKategori:KrigKategori:HumorKategori:Musikanter och sångKategori:Loke NybergKategori:Upphovsrätt: Publicerat med ti...')
(skillnad) ← Äldre version | Nuvarande version (skillnad) | Nyare version → (skillnad)
Hoppa till: navigering, sök


Hjältekväde är en låt av Loke om hertig Kaspian. Den finns på albumet Måns Klang i Dimbros fäste.

Hjältekväde

Hjältekväde
Text: Loke Nyberg
Musik: Loke Nyberg

Inspelning med Loke:

Den tappre hertig Kaspian drog fram med sin armé.
En mäktig här på femtontusen man.
Ifrån horisont till horisont så långt man kunde se
i jämna led med skuldran mot varann.

Längst bak gick män med bågar utav smidig idegran
och före dem marchera svärdbärarna fram.
Och framför dem med solen strålar likt en brand i svans och man
skred hästar i ett moln av grus och damm.

Och uppå varje springare med sköld och spetsig lans
satt en stolt och ädel riddersman.
Och allra främst i bräschen klädd i solens gyllne glans
där skred vår stolte hertig Kaspian.

Så kom man till den blomsteräng där slaget skulle stå
och hären bredde ut sig gjorde halt.
Och femtontusen krigarhjärtan började att slå
emedan vapenstål och blickar glänste kallt.

Så talte hertig Kaspian: ”Vår gräns har blivit kränkt
utav barbarer. Ett förbannat rövarband.
Och detta svärd jag höjer ja, det har min fader skänkt
och jag ska svinga det för arv och fosterland.”

Och sedan så kom fienden, en vedervärdig syn
med krökta svärd och klubbor utav sten.
Och med rustningar av härdat skinn och målningar i hyn
lät de pilar fly från bågar utav ben.

Och pilarna de föll som regn en åskovädersnatt
men orubblig stod Kaspian och log.
Det var ett leende som brast uti ett segersäkert skratt
sen fick han en pil i pannan, föll pladask och dog.

Öh, dog hjälten redan där? Jag måste sjungit fel minsann.
Nå! Låt oss säga att ur intet kom en gås.
Och den satte sig i pannan på vår hertig Kaspian
och fick pilen som jag nämnde i sitt krås.

Och Kaspian drog arvestål och vrålade: ”Attack!”
Och hären storma framåt med ett dån.
Och Kaspian han svingade, han stötte och han stack
sen blev han nedhuggen av en liten gubbe bakifrån.

Men oj, nu blev det fel igen du lede trubadur.
Nej, återigen gick våran hertig trygg.
Ni kan kalla det för framförhållning, ödet eller tur.
Han hade glömt att han bar en stor säck potatis på sin rygg.

Och inkräktaren veknade. Nu brast hans östra flank
och riddersmännen storma framåt ifrån väst.
Och Kaspian han njöt av slagets färg och larm och stank
sen blev han krossad av en övergiven häst.

Nej, förresten! Hästen blev förälskad i en älg.
Och förbluffad stod vår gode hertig kvar.
Och bevittnade hur häst och älg försvann i sly och sälg
och levde lyckliga i alla sina dar.

Till slut stod hertig Kaspian blick mot blick och svärd mot svärd
med hövdingen för fiendens armé.
Som svingade sitt krökta svärd för allting han var värld
och gjorde Kaspian till sylta och filé.

Nej tusan vilket dravel. Nu får det vara nog.
Vår hertig vann duellen. Det förstås!
Och resten utav fienden föll som furor där han drog.
Snart stod han segrande i sommarsolens bloss.

För se inga svärd och pilar får ge hjälten några sår
och inte röra han i ryggen ens en gång.
Han får aldrig blöda näsblod eller ens mista ett hår
i trubadurens insmickrande sång.

Så här fullför jag mitt uppdrag. Hjälten segrade till sist
som ni säkert förstått från första ton.
Så blev även detta kvädet fantasilöst, fatt och trist
med samma gamla huvudperson.

För sången måste bli precis som hertigen beställt.
Jag säljer dyrt min fjäskande lyrik.
Men i hemlighet jag lovar, drar en hertig ut i fält
så har han samma sköra kött som er
min obesjungna, bortglömda publik.