Milrök
Milrök är egentligen två dikter, diktade av Dan Andersson, Milrök I och Milrök II.
Milrök I
| Milrök |
| Text: Dan Andersson |
| Musik: Sofie Livebrant |
Inspelning med Sofia Karlsson:
Längst, djupast i ändlösa skogar,
bakom urberg, stupande grå
Bortom svindlande, ändlösa hedar,
där dagarna dödstysta gå
Där jäser i smältvit hetta
ett bål under stybbade bryn
//: Och silar ur hundra små gluggar
sin gråa rök mot skyn ://
Där kring går en nattsvart mänska
med ögon som vitt porslin
Och svettas i kamp mot hungern
med bröstet mot vinterns lavin
All eld som brinner är eld,
fast den göms som vore den död
//: All eld är äkta eld,
fast den ej lyser som druvor röd ://
Den glöder ändå därnere,
den bränner sig längre ner
Och gräver sig ut och flammar
i natten, när ingen ser
Så glöder, så brinner en mänska
av hat, av hopp och tro
//: Så går från djupet små rökmoln
och somna i skogarnas ro ://
Så stiga den gömdes visor
ur jord och bränder fram
Och smyga sig drömmande ut
över urbergens trasiga kam
Det hela är röken bara
av en ande som trotsar och ber
//: Det är grått, det är släckt, det försvinner,
det är milrök ingenting mer ://
Milrök II
| Milrök II |
| Text: Dan Andersson |
En gång i ändlösa skogar där urbergen stupande stå,
bortom svindlande, vida myrar, där timmarna dödstysta gå,
där välvde i smältvit hetta ett bål under stybbade bryn,
där tumlade väldig och vitgrå den fräna röken mot skyn
Där kring gick en sotig mänska med ögon som matt porslin
och svettas hett under sotet i de vassaste vindarnas vin.
Hans själ kunde brinna som andras, hans bröst hade hat och tro
och hans längtan steg med röken ur skogarnas eviga ro.
Han sjöng och hans sång blev röken från ett bål som helt brann ner,
det är vitt och svart och försvinner, det är milrök och ingenting mer.
