Blåsten från havet
Blåsten från havet
Skalklädda smådjur med ögon på skaft mjuka små maskar i våtsandens tång myllrar miljontals där jag just har haft skorna i sanden där jag sjöng en sång Där jag står i blåsten från havet
Min far var en fiskarman långt ifrån land var sjöbunden både i storm och i dön och dömdes att dö på en främmande strand i en evigt kall kram utav Ram, är den lön man får, i blåsten från havet
Nio små systrar med silver i hår, som hastar hitåt, från sin mor fem mina bröder som hemmavid går som aldrig mera skall, se sin bror som står i blåsten från havet
Nöjd med min lott ifrån vardandets sax ankeldjupt stigandes vadar jag ut minnena strömmar, fram när det är dags att blund för djupen och jag fäller till slut en tår, i blåsten från havet
Allt var förgängligt, mitt namn har man glömt ingen steg in i min kyrka att be och allt det har segrat som jag en gång fördömt men bland krossade snäckskal, kan man ännu se mitt spår, i blåsten från havet
