Völuspá
Völuspá, Valans spådom eller Hören mig alla är den Poetiska Eddans första dikt och tros ha sitt ursprung på 900-talet, även om dateringar har försökt göras som har spårat den till så tidigt som 400-talet till så sent som 1100-talet. Dikterna i den Poetiska Eddan anses huvudsakligen vara tillkomna i västra Norge och på Island under åren 800-1000.
Völuspa (Kalabalik)
Länk till inspelning med Kalabalik
| Hören mig alla |
| Musik: (någon i Kalabalik?) |
| Text: Traditionell (Poetiska Eddan) |
| Textbearbetning: (någon i Kalabalik?) |
1. Hören mig alla heliga släkten, högre och lägre Heimdalls söner; du vill att jag, Valfader, upptäljer forntidsvisdom som först jag minns. 2. Illresar minns jag, urtidsfödda, folket som fordom fostrade mig; minns nio världar och nio träd, måtträdet märkligt i mullen nere. 5. Sol gick sunnan, syster till måne, höger hand över himmelens häst. Sol ej visste vad sal hon ägde, stjärnor ej skönjde i skyn sin plats. 6. Då gick asar till ödessätet, helga i höjden de härom slog råd; natt och nedan namn de gåvo, mätte åt morgon och middag rum. 7. Asarna möttes på Idavallen, hargar och hov de timrade högt, ässjor murade, ödguld smidde, formade tänger till hammarens sång. 19. Ask vet jag stånda, Yggdrasil nämns den, väldig, vattnad med vitaste ör. Därfrån kom dagg som i dalar faller, evigt grön står den vid Urdars brunn. 23. Då gick asar till ödessätet, helga i höjden de härom slog råd; Skulle asarna avrad gälda, ska samtliga gudar ha samma rätt. 24. Spjut slängde Odin med språng i hären, åter den första fejd i vår värld. Borgens bröstvärn bröts för asar, vanerna vällde på vallen in. 26. Drap gjorde Tor blott tung av vrede, sällan han sitter, då sådant han hör; avbröt eder, ord och avtal, maktfyllda mål som mellan dem gått.
Hören mig alla
Hören mig alla eller Völuspá är en tonsättning av Valans spådom/Völuspá (Völvans spådom) gjord av Linnea Risinger. Sången har sjungits på Kampen i ringen, där den inlajv är tonsatt av Kättil, som är far till Ingefrid av Tygesätten och bror till Rök Röse.
| Hören mig alla |
| Musik: Linnea Risinger |
| Text: Traditionell (Poetiska Eddan) |
| Översättning: Erik Brate (1913) |
| Textbearbetning: Linnea Risinger |
1. Hören mig alla heliga släkten, större och smärre söner av Heimdall; du vill ju, Valfader, att väl jag täljer forntida sägner, de första, jag minnes. 7. Asarne möttes på Idavallen, timrade höga tempel och altar, smedjor byggde, smycken gjorde, skaffade sig tänger och skapade verktyg 44. Garm skäller gräsligt framför Gnipahålan; fjättern skall brista, fri varder ulven. Visdom vet jag mycken, långt vidare ser jag över segergudars slutliga öden. 45. Bröder skola kämpa, och banemän bliva, systrarnas barn sin släktskap spilla; hårt är i världen, hordom mycken, yxtid och klingtid, och kluvna sköldar, vindålder, vargålder, innan världen störtas; ingen man skall den andre skona. 57. Solen börjar svartna, jord sänkes i havet, från fästet falla flammande stjärnor; upp ångar imma, och elden lågar, hettan leker högt mot himlen själv. 58. Garm skäller gräsligt framför Gnipahålan; fjättern skall brista, och fri blir ulven. 59. Upp ser hon komma för andra gången jorden ur havet, den grönskande; forsar falla, örn flyger däröver, den som på fjället fiskar griper. 64. En sal ser fagrare än solen stånda, täckt med guld, på Gimle där hövdingtrogna härskaror bo i allan tid äga hugnad.
