|
|
 De uråldriga ekarna stod där invid Alvskogens rand, stabila och trygga, liksom de hade gjort längre än någon människa kunde begripa. I nästan 800 år hade tempelorden funnits här och vakat över dem - eller var det ekarna som hade vakat över tempelsystrarna och bröderna? Deras skyddsgud Silvanus visste nog, men behöll den hemligheten för sig själv. Det var inte många år sedan folket i Misteldal hade trott att klostret var nere för räkning. Under några decennier hade besökarna och tempeltjänarna blivit färre och färre, tills bara nio präster återstod. Men så dog Ekmoder Diros Penn, den åldersstigna abbotten, och i hennes ställe trädde den unga och ambitiösa Gannon Durei in. Gannon ville göra allt i sin makt för att hjälpa äventyrare som tjänade skogen och Silvanus. Alla rycktes med av Gannons entusiasm och Eklunda blomstrade. Var det lyckan som åter log emot dem nu? Fyra år hade förflutit sedan dess. Ack, tiderna förändrades. Nu kunde man för första gången se en bekymmersrynka på Gannons annars så glada ansikte. Sedan tillträdet som abbott hade hen träget arbetat för att få handelsresande, äventyrare, nybyggare och andra vandrare att ta en avstickare till Eklunda på sin väg längs Månhavsritten, och det hade tyckts som att hens entusiasm aldrig skulle falna. Hen hade restaurerat klosterbostäderna så att de kunde tjäna som härbärgen, hyrt in de bästa kockarna och barderna, och uppfört ett gästgiveri som på bara några år hade gjort sig ett mycket gott rykte vida omkring - mycket bättre än det rykte som Sammetsmanteln i Ashabavad hade. Några Silvanustjänare muttrade om att hen hade bjudit in civilisationen till den heliga platsen, att hen var onaturligt företagsam och riskerade att bli ovän med naturen, men det hade inte bekymrat Gannon. Om dagarna kantades byvägen med handelsresande som ville tjäna sig en hacka på alla byns besökare, och långt in på natten hördes sångerna, danserna och skratten från gläntan vid gästgiveriet, där krogens fester brukade äga rum, och Gannon uppmuntrade ständigt templets präster att predika naturens lov för besökarna. Hens ansikte hade strålat av gudfruktig glöd. Så hade det varit, fram tills nu. Men nu var blicken beslöjad, anletet hade mist något av sin färg, och hens steg tycktes tyngre och tröttare. Gannon var djupt orolig. I början hade hen inte tänkt något särskilt på det. Spindlarna hörde naturen till och var en del av dess eviga kretslopp. Men de här spindlarna var inte som andra spindlar, det förstod hen nu. De växte sig större och större, och det skulle inte dröja länge innan de skulle börja ge sig på byns invånare. De blev också fler och fler, och de spann sina nät i de uråldriga ekarna så att bladen började skrumpna och dö. I början hade ekarna kämpat emot. För varje löv som hade förtvinat kom det två nya, friska blad. Men till slut orkade inte ekarna längre. Gannon såg att de var utmattade. Böner och offer räckte inte. Nu blickade hen upp mot de gamla grenarna och hoppades att den spindeljakt som hen hade utlyst skulle bära frukt. * * * Snart började det strömma till äventyrare som var intresserade av uppdraget att bekämpa jättespindlarna. Den utfästa belöningen lockade och de flockades så att härbergena fylldes. Till och med tältplatsen sjöd av liv. Spindlarna verkade dessvärre aldrig ta slut, till Gannons och klosterkassans stora förtret. De hade lyckats! Spindlarna hade börjat ge upp, ekarna hade börjat grönska igen, och plötsligt en morgon när byn vaknade fanns det inte en enda spindel kvar. Ekarna stod där övergivna. Skogvaktarna kunde vittna om att spindlarna även hade lämnat skogen, åtminstone så långt som de vågade röra sig i den. Många äventyrare började packa ihop sina tillhörigheter. Gästgiveriets krog var fortfarande fullsatt varje dag, men det märktes att tillströmningen hade avtagit. Gannon var lättad över att kampen äntligen var vunnen, samtidigt som hen tyckte att det var tråkigt när byns besökare gav sig av. Om hen hade vetat vad som skulle följa därnäst hade hen inte varit lika nöjd. De kom om natten. Ingen visste hur många. Vad som hände med dem som hade tältat i byn visste ingen, men av tältlägret fanns inte så mycket som en pinne kvar efteråt och alla befarade det värsta. När larmet gick barrikaderade man sig i härbärgena. Några modiga äventyrare hade vågat sig ut, men ingen av dem kom tillbaka helskinnade, och det dröjde många dagar och nätter av vakande med helande böner innan de få överlevarna kunde berätta om vad de hade varit med om. Ett par dagar efter händelsen hade klosterväktarna fått förstärkning av några Misteldalsriddare från garnisonen i Ashabavad, och efter några veckor hade något slags lugn åter börjat sänka sig över området. Men ingenting skulle någonsin bli sig likt. Tempelplatsen stod skändad och tom. Altarena var jämnade med marken och där ekarna hade stått var det bara tomma hål kvar. Borta, bara borta. Ingen sörjde dem mer än Gannon. Hens livsverk, hens kamp för att åter bringa liv i byn och dess tempel, vad hade det tjänat till? Och hen hade märkt blickarna, trots att de utväxlades bakom hens rygg - blickarna från de som skyllde templets öde på Gannon själv. "Det var hen som förargade dem", betydde blickarna. "Det var Gannons fel att drowerna kom". Mitt i Gannons förtvivlan fanns ändå ett hopp. Tempelplatsen skulle kunna bestå trots att ekarna var borta. Deras arv skulle leva vidare, det var hen förvissad om. Det dröjde inte länge innan en övertygelse som måste ha kommit från Silvanus själv hade visat Gannon på några plantor i gläntan som kunde bringa nytt liv i templet, bara de växte sig starka nog. Och i hålen efter de gamla rötterna hade man hittat hemligheten bakom ekarnas undersamma livskraft: En källa med vatten, mer livgivande och helande än något annat vatten som Gannon någonsin hade hört talas om. * * * Ryktet om den livgivande källan i Eklunda hade spritt sig, och likaså ryktet om det förstörda Silvanustemplet. Många tolkade det som ett tecken på att Silvanus hade övergett platsen och att det var dags för en ny skyddsgud att flytta in. Präster började röra sig i trakten, präster för gudomar som folk i Misteldal knappt hade brytt sig om förut. Deras kyrkor hade sett sin chans att missionera. Skulle tempelplatsen även fortsättningsvis vara helgad åt Silvanus och ingen annan? Eller skulle platsen få se en ny helgedom bli uppförd, en helgedom för en helt annan gudom, eller flera? * * * Länk till en stämningstext om drowernas räd mot Eklunda: Drownatten. I Eklunda klosterby fanns ett nästan 800 år gammalt tempel till naturens gud Silvanus bestående av en helig lund med uråldriga ekar. De senaste decennierna hade klostret varit i förfall, men för fem år sedan tillträdde abbotten Gannon Durei, och länge verkade det som att lyckan hade återvänt. Gannon lockade resande till byn genom att satsa på ett gästgiveri med gott rykte och en gästfrihet av sällan skådat slag. Men för ett år sedan drabbades lunden av en spindelinvasion, och till slut var det nödvändigt att bekämpa spindlarna med våld. Äventyrarna strömmade till. Det verkade som att spindlarna aldrig skulle ta slut, men så plötsligt en morgon för några veckor sedan var spindlarna helt borta. Några dagar senare attackerades byn av drower, och förutom att många dog och försvann i samband med attacken skändades tempelplatsen. Där de uråldriga ekarna hade stått var det bara hål rätt ner i marken. Men ur hålen sprang en källa fram och dess vatten var mer livgivande än något man hade hört talas om. Gannon var fast besluten att återuppbygga templet, men utanför Eklunda gick ryktet om den livgivande källan och om templets ödeläggelse, och plötsligt började missionerande präster för andra gudomar att dyka upp i byn. Kanske ville de lägga beslag på platsen och bygga en ny helgedom ägnad åt någon helt annan gudom? Innehållsförteckning Tempelplatsen Detta räknar vi med kommer kunna förekomma under lajvet:
Detta ska inte förekomma på lajvet:
Till Tempelplatsen får du utforma din egen roll utifrån de ramar som finns beskrivna på den här hemsidan. Vi arrangörer ställer gärna upp som bollplank, så kontakta oss så kan vi göra upp en tid för telefonmöte! Här är några rollkoncept att inspireras av:
Främst söks roller som är människor, halvalver, halvorcher, dvärgar, månalver och skogsalver, men det mesta som kan porträtteras trovärdigt och kan tänkas befinna sig på/runt värdshuset är inom ramarna för vad som kan tillåtas (läs mer om detta i dokumentet Introduktion till Faerûn och Dungeons & Dragons). Observera att månalver och skogsalver är mer omfattande sminkroller än man ofta är van vid, med särskilda hudtoner m.m., i enlighet med hur dessa raser ser ut i Faerûn. Se Forgotten Realms Help för fördelningen mellan raser m.m. i just Misteldal, där lajvet utspelar sig. Här kan du läsa om namnkultur i Faerûn: Namnflora i Faerûn. Arrs ambition är att alla deltagare får personliga intriger. För att kunna skapa bra och spännande intriger får deltagarna göra en ganska omfattande beskrivning av sin roll i sin rollanmälan. Arrs ambition är att skicka ut de sista intrigerna tisdagen den 5 april.
© 2015-2016 Solvej von Malmborg |